Från källarrestaurang till stjärnkrog

1700-talet

På hösten år 1787 slog Operakällaren upp dörrarna till källarrestaurangen i det nya operahuset som Gustaf III 5 år tidigare låtit uppföra. Det var en typisk källarrestaurant, med enris strött på jordgolvet, träbänkar, enkla furubord och en spiraltrappa rakt ner från operaartisternas loge.

1800-talet

I slutet av 1800-talet beslöt man att riva Gustaf III:s Opera eftersom huset var nedgånget och för att kunna uppföra Wagners och Verdis operor krävdes större utrymmen.

På 1860-talet hade vinkällaren förvandlats till en modern storstadsrestaurang av internationell typ. Nu låg det dukar på borden och väggarna var klädda med paneler. Lagman Bengt som källarmästaren kallades, bjöd även in Stockholms damer till Operakällaren och införde nymodigheten att servera kaffe. Som Strindberg sade: ”Källaren dog och restauranten föddes”. De enda saker som finns bevarade från den tiden är den skulpterade väggpanelen inne i Bufférummet vid Matsalen.

Operakällarens ägare 1895, bröderna Steinwall, ansåg efter en kort tid att de för att kunna konkurrera med de intilliggande restaurangerna Hotell Rydberg och Grand Hotel behövdes en bar. Den stod till sist klar 1905 med en praktfull inredning i tidens stil, Jugend. Baren hade sina egna stamgäster. Anders Zorn sågs ofta. Han kanske är vår enda gäst som gått direkt fram till bardisken och själv blandat sin drink efter eget recept. Albert Engström tittade också gärna in.

1950-1970

På 50-talet var Operakällaren väldigt nedgånget och restaurangen hade gått med stora förluster i flera år. Därför tillfrågades Stockholms då främste krögare, Tore Wretman, som redan ägde Riche och Stallmästaregården om han ville ta över ansvaret för nationalmonumentet Operakällaren. Avtalet med Operan innebar att "Den nya Operakällaren skulle göras sådan att den ur alla synpunkter överglänste allt vad som hittills existerat i restaurangväg i Skandinavien och skulle därmed bli Skandinaviens främsta restaurang i sitt slag".

Arkitekter var Peter Celsing och Nils Tesch. Renoveringen tog 6 år varefter Operakällaren öppnades igen i augusti 1961. Werner Vögeli som då var 2:e köksmästare på Grand Hotel ansågs vara den ende som kunde axla kökschefens roll i detta mattempel. Det byggdes ett stort gemensamt varmkök för husets alla restauranger som var det modernaste, internationellt sett. Man kunde servera upp till 1.000 gäster samtidigt och gästerna åt såväl lunch, tidig middag före teatern som sen supé efter teatern. Invigningen den 21 september 1961 blev ett hejdundrande kalas. Ett tusental gäster hade lyckats få bord och de var utplacerade i hela huset. I alla avdelningar underhöll Operans artister och andra med sång och musik. Karl Gerhard i frack och hög hatt flyttade sig mellan våningarna.

1970-2000

Redan strax efter invigningen gjorde Werner den första middagen för svenska hovet, 10 år senare utnämndes han till Hovköksmästare och 1977 till Hovtraktör. Alessandro Catenacci tog över Tore Wretmanrestaurangerna i december 1987 och har månat om att bevara Operakällarens hedersmärke Tradition & Kvalitet, samtidigt som restaurangen ständigt utvecklats och förbättrats. Idag är Operakällaren utnämnd till Hovleverantör. 1997 fick Operakällaren även en stjärna i Guide Michelin och har även hela fem röda bestick i prestigeguiden. Operakällaren är medlem i "Les Grandes Tables du Monde/Traditions & Qualité" - en sammanslutning av världens förnämsta restauranger.